Som vi tagit upp innan sa ar dating livet i LA en historia for sig. Det ar en historia med manga olika alternativa handlingar, och "lyckliga" slut. Alternativen ar manga, och mojligheterna ar mer eller mindre som ett storre smorgasbord. Vissa tycker om fina middagar/resor med aldre (ofta halväckliga) rika män; andra faller for den as-snygga aspirerande skadespelaren i baren runt hornet (som om man ser pa det realistisk - kanske alltid kommer jobba i den dar baren runt hornet), och sedan har vi den "normala" arbetande mannen i sina "mid 30's" med storre emotionella problem an de i mellanostern.
However, once in a while sa stoter man pa en guldklimp. Vi ska inte mala fan pa vaggen, for det finns manga, manga guldklimpar. Har kommer vi da in pa fragan om hur stord/emotionellt borta man ar sjalv i hjarnkontoret. Man har blivit sa van vid att dom man traffat har betett sig pa ett visst sett - att man har normaliserat, och standardiserat, ett visst beteende; ladies and gentlemen - kanske inte alltid det basta av beteenden om man far vara arlig.
Sa nu da. Sitter och dividerar med min kara kollega ang denna man jag rakade traffa i Frankrike. Denna man som rakade bo i NYC, och som "eventuellt" flyger tvars over landet for att traffa mig i helgen... Den sortens man ar inget jag traffat innan. Jag ar van vid nagon dar jag var valkommen nar det passade honom; nagon som ansag att anstrangning (i vilken form som helst), eller karleksforklaringar tydde pa svaghet eftersom det knackade pa dorren till sarbarhet; en dorr som skyddades 24/7 med pansardorrar, vakter och dubbla lås. Jag ar inte Houidini. Och jag har inte nagon strävan efter att bli det heller. Sa jag tackade darfor for mig och har den senaste tiden knackat pa lite olika dorrar.
For att aterga till mitt "Franska" kap. Jag ar inte van vid nagon som som pratar i telefon 2 timmar varje kvall, och som sager "I want to fly across the country and visit you next weekend" - That's weird. Istallet for att godta att han kan vara en normalt funktionerande manniska, sa kom tanken "Tänk om han ar saaaa emitionellt rubbad - att han verkar normal??"
Alltsa... Behover jag ens forklara hur trott jag ar pa mig sjalv? Nog far vara nog. Jag har ni bestamt mig for att trycka Control/Alt/Delete pa det som varit; och uppdattera hjarkontoret med ny frash information. Friends - wish me good luck...
//L
